söndag 16 september 2012

När blev ordet lust ett skällsord?

Jag har inget krav på mig att delta i svensk skoldebatt. Jag har heller egentligen inget behov av att hävda mina åsikter gentemot kollektivets och säga att jag vet bättre än någon annan. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är anmärkningsvärt att ordet "lust" fått en så negativ klang i svensk skoldebatt.

Om jag nämner ordet "lust" i samband med lärande så har många, kanske redan innan jag hunnit avsluta meningen, bestämt sig för att jag är en sådan där "flumpedagog" som tycker att eleverna ska "forska själva" om sådant de tycker är skoj. Och att vi lärare ska hålla oss i bakgrunden och helst se på när eleven lustfyllt driver sin egen utvecklingsprocess.

Men tänk om jag inte menar att lust till lärande handlar om att alla ska göra vad "de har lust med"? Tänk om jag istället som lärare tycker att det är oerhört viktigt och utmanande att inför ett nytt arbetsområde försöka fånga elevernas lust till just det vi ska arbeta med? Att jag tycker att det är oerhört viktigt att som lärare vara lyhörd för deras värld där de befinner sig, för att på så sätt hitta metoder som kan väcka deras lust till kunskap? Att en lärare också är en inspiratör, med förmågan att i ett sammanhang göra kunskapen meningsfylld, motiverande, och kanske till och med lustfylld?

Lust. Jag tycker att det är ett vackert ord. Vem vill inte att dagen ska vara lustfylld? Det kan väl ändå inte vara fel att sträva efter det?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar