söndag 1 juni 2014

New aesthetic - Digital söndagsfilosofi

Jag älskar I, robot. Den är otroligt tacksam att diskutera med elever med utgångspunkten människor och maskiner. Nu har jag snöat in på programmering och hur vi människor i allt högre grad påverkas av den digitala världen omkring oss. I min föreläsning på SETT nämnde jag Kevin Slavin och hans TED-talk How algoritms shape our world. Där beskriver han bland annat hur vår konsumtion av kultur påverkas av de algoritmer som styr t.ex. Netflix. I föreläsningen pratade jag också om den retrokultur som just nu växer fram kring nätet och hur mina13-åriga elever gärna spelar Tetris och tittar på youtube-klipp som är fem år gamla. Ja, retro har ett ganska kortsiktigt perspektiv i den unga nätkulturen...

Därför blev jag nyfiken när jag snubblade över begreppet New aesthetic i Carl-Johan Johanssons spelkrönika i Aftonbladet. Det är någon form av samlingsbegrepp för digitalt retroinspirerad konst, manipulerade foton och reklam som anspelar på begränsad teknik. Rörelsen föddes på nätet och presenterades för en bredare publik på SXSW 2012. Det som är intressant med detta är att det som lätt uppfattas som kommersiell nostalgi för oss som vuxit upp med 8-bitars nintendo, inom rörelsen beskrivs som ett omvänt perspektiv, alltså maskinernas (datorernas) sätt att se på världen. De mest avancerade dataprogrammen som sysslar med t.ex. personidentifiering är designade för att se tydliga särdrag hos människor. Så den konst som anspelar på den begränsade tekniken är då egentligen en spegling av datorernas sätt att se på världen och bildar ett eget stilgrepp som i sin tur påverkar vårt sätt att se på världen. De pixliga dragen har alltså ett annat syfte än nostalgi, nämligen att flirta med eller vinka till datorerna.

Kritiker menar att New aesthetic-rörelsen försöker skapa något som aldrig kommer att bli en realitet. Datorerna är inte, och kommer aldrig att bli våra vänner. Tidigt tillskrevs datorerna mänskliga egenskaper som tankar och minne, och nu försöker vi också tillskriva dem mänskliga sinnen som syn och hörsel. Här är ett utdrag från artikeln som publicerades i The Wired 2012:

”Computers don’t and can’t make sound aesthetic judgements. Robots lack cognition. They lack perception. They lack intelligence. They lack taste. They lack ethics. They just don’t have any. Tossing in more software and interactivity, so that they’re even jumpier and more apparently lively, that doesn’t help.

It’s not their fault. They are not moral actors and they are incapable of faults. It’s our fault for pretending otherwise, for fooling ourselves, for projecting our own qualities onto phenomena that we built, that are very interesting to us, but not at all like us. We can’t give them those qualities of ours, no matter how hard we try.”

Att datorerna inte gör självständiga bedömningar av vad som är vackert och inte är väl egentligen ganska givet kan jag tycka, och det intressanta är väl inte det utan hur vi människor blir mer och mer inkorporerade i den digitala världen. New aesthetic-rörelsens syn på att mixa det virtuella och det fysiska är intressant. Jag funderar på när det som fortfarande beskrivs som nätföreteelser kommer att vara bara företeelser utan prefixet nät. Hur länge kommer vi fortsätta prata om nätmobbing eller nätdejer? När ska vi på allvar inse att vi människor trasslar oss allt längre in i nätet för att till slut absorberas (absorbera det) helt? På gott och ont. 

Nyfiken? Här finns en video där rörelsens grundare James Bridle pratar under rubriken Waving at the machines 2011 och här finns ett blogginlägg från maj 2014 från spelbloggen Arcade sushi. 


2 kommentarer:

  1. Spännande! Jag tänkte på diskussionen kring Her, filmen där huvudpersonen blir kär i sitt operativsystem. I diskussionen menade man att gestaltningen av interaktionen dator-människa i filmen, kommer att inspirera framtida interaktionsdesign.

    SvaraRadera