söndag 29 november 2015

Ropen skalla, 50-talets skola åter till alla!

Nästan så lyder rubriken på DN:s ledare 28/11. Andemeningen är densamma; skolan var bättre förr och som vanligt är det den omtalade flumskolan som har förstört allting. Vad flumskolan egentligen står för är fortfarande höljt i dunkel, men det brukar mumlas om lärare som tvingas backa och bli handledare åt sina elever som får arbeta och söka all kunskap på egen hand. Ofta vill traditionalister hävda att all progressiv pedagogik handlar om just det, att läraren degraderas från sin lärarroll och eleverna får fritt utrymme att skapa och vara kreativa utan att lära sig något viktigt ämnesinnehåll. 

Det som traditionalisterna missat är dock att den bilden inte är sann. Du hittar väldigt få (om ens några) lärare som arbetar på det sättet. Sen finns det mer eller mindre skickliga lärare, men detta avgörs oftast inte på om de väljer att stå vid katedern och föreläsa mycket eller har större inslag av elevaktivitet i sin undervisning. Det handlar snarare om hur de skapar relationer med eleverna, passionen för ämnet i kombination med pedagogisk skicklighet och hur trygga de är i sin ledarroll i klassrummet. Nästan samtliga av de skickligaste lärare jag haft förmånen att arbeta med under mina tolv år som lärare på tre olika skolor har också varit sådana som velat tänka nytt, varit nyfikna på elevernas värld och gett dem många olika möjligheter att utveckla läroplanens förmågor. 

Varför envisas vi då med att diskutera "huret"? Varför kan vi inte bara koncentrera oss på de delar som vi vet utmärker en skicklig lärare och koncentrera oss på dem? För att båda sidor, såväl traditionalister som nytänkare, ser på skolan ur ett större perspektiv och oroar sig för att skolans position i samhället inte längre är vad den bör vara. Skolan spottas på i medier, föräldrar tar sig allt större friheter att diktera villkoren för sina barns skolgång och inte ens lärarna själva känner stolthet över sig yrke. Så kan vi givetvis inte ha det, men vi är inte överens om hur vägen framåt ser ut. 

När ropen skalla 50-talets skola åter till alla så tänker man möjligen att om det bara blir disciplin och ordning igen, om läraren får vara en auktoritet och vi ger dem fler läxor så kommer skolans status att höjas igen. Det vore kanske logiskt om vi trodde att våra barn, födda på 2000-talet, skulle fungera optimalt i en sådan skola. Vi behöver inte backa ända till 50-talet. I DN:s ledare nämner man att slutet på 80-talet och början av 90-talet var den tid då Sverige enligt internationella mätningar och tester presterade bäst. Hoppsan, där hamnar vi mitt i min egen skolgång. Där svensk-lektioner med grammatik-stenciler och möjligen en lite uppsats om hösten höll på att ta död på mitt skrivintresse. Analysera lärde jag mig på högskolan och om min verbala sida hjälpte mig att höja något betyg var det inget jag fick reda på. Enbart provresultaten räknades. Visst, jag tror att den skola jag gick i var funktionell för mig och mina klasskamrater, och åtminstone delvis förberedde mig för vidare studier. Men jag skulle inte vilja att mina egna barn (7 och 10 år) fick samma skolgång. Helt enkelt av den enkla anledningen att det inte skulle vara tillräckligt för det samhälle som jag ser att de ska växa upp i. 

Jag är tacksam att de går i en skola där de får lära sig att ta eget ansvar, planera och förstå sitt eget lärande. Diskutera, analysera och skapa med hjälp av digitala verktyg. Där lärare samarbetar med varandra och uppmuntrar dem att se samband, där världen utanför får följa med in på lektionerna och där man på ett lekfullt sätt introducerar datalogiskt tänkade. Jag ser att de är så mycket mer allmänbildade och självständiga än vad jag och mina klasskamrater var. Dessutom läser de inte bara på svenska, utan på engelska också. Den nivå de har på sin engelska tror jag att jag uppnådde någon gång på högstadiet. Tack för det 2000-talets skola!

När jag tänker på vägen framåt, hur skolan ska kunna återupprätta sin tappade status, så tänker jag på en skola i samklang med den tid vi lever i. Där skickliga lärare vill arbeta eftersom det är en arbetsplats som sjuder av bildning, kreativitet och gemenskap. Där eleverna har tillgång till den typ av verktyg som vi vuxna har på en modern arbetsplats och får lära sig att använda dem både kritiskt och kreativt. Där lokalerna är attraktiva och utformade för många olika typer av aktiviteter. Där jante-lagen inte gäller, utan lärare uppmuntras att vara innovativa och testa nya lösningar, helst i sällskap med forskare som följer processen. Man har ett utvecklat systematiskt kvalitetsarbete, men det finns alltid utrymme för att tänka nytt. Många har också uppdrag utanför skolan för att fortsätta vässa sin kompetens och inte tappa kontakten med samhället runt om. 

Nå, jag respekterar att vi inte alltid förstår varandra i skoldebatten, men medan vi fortsätter käbbla sjunker skolan djupare ner i sin egen kris. Vem ska arbeta i 2000-talets skola? 



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar